30 december 2016

Veckans rubrik: Halvårskoll som handlar om pengar

Veckans rubrik är Halvårskoll. Jag låter det handla om pengar.
Det hör väl till, att man så här i samband med ett årsskifte sitter och funderar på sin ekonomiska situation. Kanske man hoppas, att nästa år få råd att göra den där investeringen man drömt om? Eller kanske man man måste se till att minska sina utgifter?
Men nu var det halvårskoll det var frågan om och då skall man ju se tillbaka på det senaste halvåret. För egen del har det varit en del roliga och inte alltför kostsamma investeringar. En ny dator och en ny kamera!  Jag har också äntligen kommit mig för att samla ihop mitt byrålådsguld och låtit tillverka en ring av det.


Det har väl inte undgått någon att vi under 2015 och 2016 fått nya sedlar och mynt. Sedlarna har porträtt av kända och framstående svenskar. Jag tycker att man knutit ihop framsida och baksida väldigt fint. De nya sedlarna innehåller också nya säkerhetsdetaljer med bättre skydd mot förfalskningar. När man får en sedel i handen skall man vicka på den för att kontrollera att den är äkta. Man kommer då att se bilder som skiftar färg och bilder som rör sig och växlar motiv. Man kan läsa mer om det här på Riksbankens hemsida. I TV-programmet Veckans brott var det ett inslag, där det framgick att det kommer vara så gott som omöjligt att förfalska de nya sedlarna. Sedelförfalskning är ju för övrigt en mycket liten del av vår brottslighet. Värre är det med alla kontokortsbedrägerier.

Det finns ett ekonomiskt museum här i Stockholm, där man kan ta del av spännande berättelser om hela världens betalningshistoria. Det är Kungliga myntkabinettet. Eftersom jag aldrig varit där tyckte jag det kunde vara värt ett besök.
Det första, som möter en i entréhallen är ett enormt mynt gjort av sten. Det användes i Melanesien ända fram till 1800-talet. Det väger ca 600 kilo.


Här är ett fjädermynt, som också användes i Melanesien. Inte som vardagsbetalning, utan i ceremoniella och juridiska sammanhang.


Kakao användes som betalningsmedel i Centralamerika ända in på 1800-talet.


Här är Greklands första mynt, som slogs  625 f. Kr.


Vår sista vikingatidsskatt och första medeltidsskatt i ett. Så har den kallats, silverskatten från Burge på Gotland. Hittades 1967 av en jordbrukare.


Det här är världens största mynt. Användes under 1600- och 1700-talen. Hittades på ett sjunket skepp i Gryts skärgård 1974.

På museet finns en stor samling sparbössor. Här är bilder på några av dem.








Jag ber om överseende med att en del bilder är oskarpa. Det är svårt att få bra bilder av föremål, som är placerade i montrar.
Veckans rubrik består av ett antal bloggare, som varje vecka skriver ett inlägg under ett gemensamt tema. December månads värdinna är Tove med bloggen Blogg&Blandat. Övriga bloggare finns i den högra spalten. Tack Tove för dina decemberteman!

GOTT NYTT ÅR!

10 december 2016

Boktips: Brottsplats Lidingö

Lagom till jul utkommer min bror Jan med ytterligare en Lidingöbok. Denna gång handlar det om Lidingö i detektivromaner och om polisverksamheten på ön genom tiderna. Sålunda både fiktion och fakta.
Det är absolut den perfekta julklappen till alla som är roade av Lidingös historia, av detektivromaner eller hur det stod till i Lidingös poliskår på den gamla goda tiden.






Här är ett utdrag ur pressreleasen:
En giftdrottning jagas på Lidingö, en mördad generaldirektör hittas i Kottlasjön, en nattklubb och spelhåla avslöjas på Elfvikslandet, en känd advokat överfalls med knogjärn under Lidingöloppet, en knarkkung bombas med radiostyrt flygplan på sin privata golfbana. Jan Malmstedt har spårat upp detektivromaner där brotten utspelas på Lidingö och berättar om platserna där författarna lånade miljöer. Det blir Lidingöhistoria och deckarhistoria på en gång.
Här berättas också Lidingöpolisens historia, minst lika rafflande som detektivromanernas, från kommissarien Polis-Nisse som jagade spritsmugglare på 1920-talet, konstaplarna som körde i kapp spårvagnen och hoppade ombord i full fart för att göra razzia, till fallet med Stryparen vid Södergarnsvägen.
»Brottsplats Lidingö« kommer att roa många deckarläsare och Lidingöbor, men är intressant för deckarläsare var de än bor. På ett unikt sätt har Jan Malmstedt spårat upp hur deckarförfattare gör när de bygger upp miljöer. Ett av flera exempel på detta i boken är Blå spåret som utkom för jämnt 100 år sedan och blev en av de första moderna svenska deckarna, en bok som var en förebild för Per Sjöwall och Maj Wahlöö. Jan Malmstedt har lyckats ta reda på den miljö i vilken mordet i ”Blå spåret” begås.
Också många aktuella deckarförfattare har hämtat miljöer från Lidingö – advokaten Leif Silbersky jagas i sin deckare Mord bäste broder av en knogjärnsförsedd skurk i Lidingöloppsspåret, Jan Guillous Tjuvarnas marknad bygger på den så kallade Lidingöligans bravader, Jan Mårtenson låter ett mord i Mord i blått begås på denna ö, en av bankskojarna i Carolina Neuraths Fartblinda från 2016 joggar i löparspåren hemma på Lidingö, jämnt 100 år efter den första Lidingödeckaren.



26 november 2016

Veckans rubrik: Grått







Bilden ovan föreställer Lidingöbroarna. Det är egentligen litet märkligt att vi har två broar precis bredvid varandra. Den äldsta till höger med det karakteristiska spannet byggdes 1925. Där samsades tåg, bilar, cyklister och fotgängare ända fram till 1971, då den nya bron byggdes. Det var aldrig aktuellt att riva den gamla bara för det, utan man behöll den till tågen, cyklisterna och fotgängarna. Jag bor alldeles i närheten av bron och promenerar ofta över den. Nu är den dock fallfärdig och om några år skall den rivas och ersättas av en ny. På den nya, som skall kallas Lilla Lidingöbron, har det utlovats myshörnor med sittplatser.
Grått är alltså ämnet för veckans rubrik. Ja, det känns verkligen passande denna tid på året. I slutet av november är det verkligen grått, grått, grått. Tur nog så infaller första advent ofta då och julskyltningen och julbelysningen hemma och på stan piggar upp.
Färgen grå är en blandning av svart och vitt. Jag har alltid tyckt att det är en vacker färg. Eller om det nu är bristen på färg, som gör den tilltalande. I samband med klädval ger ju till exempel en grå byxa många möjligheter för färgglada val av tillhörande jumper eller skjorta.
Att vara gråblek i ansiktet är däremot inte så tilltalande. Man får piffa upp sig med litet make-up.
Grått hår tycker jag är mycket vackert.

Helen Mirren. Bilden är tagen från nätet.


Elfviks gård är en gård här på ön med ett flertal djur bland annat får. I gårdsbutiken säljs fårskinn vilket direkt får mig att tänka på min första päls, som var just i fårskinn. Jag älskade den pälsen.




Grått är tydligen en trend inom heminredningen. I annonserna från heminredningsbutikerna syns det tydligt. Det förekommer också mycket svart. Gör sig bra på bild, men i verkligheten...?

Bild från nätet

Veckans rubrik består av ett antal bloggare, som varje vecka skriver ett inlägg under ett gemensamt tema. November månads värdinna är englundskan med bloggen Livsrummet. Övriga bloggare finns i den högra spalten. Tack englundskan för dina novemberteman!

5 november 2016

Veckans rubrik: Ögon





Veckans rubrik är ögon.
Ögonen är själens spegel, brukar man säga. Ja, nog brukar man kunna se på en människas blick hur hon mår. Men om det är god eller ond människa tycker jag är omöjligt att se.
Bilden ovan har jag tagit på mina egna ögon. Märkligt nog ser jag litet skelögd ut, men det är jag inte. Jag brukar normalt använda glasögon, så det är möjligt att jag hade litet svårt att fixera blicken, då bilden skulle tas. På höger öga har jag en synnedsättning efter en bilolycka i ungdomen. Trycket som uppstod av smällen gjorde att jag fick en svullnad på ögonbottnen, som resulterade i en blind fläck. Tur att man har två ögon! Om jag inte haft säkerhetsbälte på mig, hade jag kanske inte suttit här idag. Om ni undrar hur det är att, med säkerhetsbälte och i en fart på 50 km/tim, köra in i en backande lastbil, så kan jag berätta att man tappar andan, så att man svimmar.
Ögonen, som ger oss synen, är väl vårt viktigaste sinne. Eller? Ibland brukar man diskutera vad som är värst - att förlora synen eller hörseln. Man få ju räkna med en försämring av dessa sinnen med åren. Det påstås vara värre att förlora hörseln, eftersom man kan bli väldigt isolerad då. Å andra sidan har jag förstått att det finns fantastiska hjälpmedel numera, så att många människor med nedsatt hörsel kan leva ett gott liv ändå.
Ögonkontakt är viktig. Här nedan visar jag en bild på mitt barnbarn och min hund. Hunden var 8 veckor gammal och hade just lämnat sin kennel och anlänt till sitt nya hem. Hon tittar så tillitsfullt på Pontus, att det är rörande.



Hemligheten i deras ögon heter en underbar argentinsk film i regi av Juan José Campanella. Det är en thriller med en oerhört gripande kärlekshistoria invävd.





Ett ljus tänt på Alla helgons dag

Veckans rubrik består av ett antal bloggare, som varje vecka skriver ett inlägg under ett gemensamt tema. November månads värdinna är englundskan med bloggen Livsrummet  . Övriga bloggare finns i den högra spalten.

29 oktober 2016

Veckans rubrik: I väntans tider


Denna veckas ämne är "I väntans tider". Ja, det är väl livet det handlar om, då! För nog har det till stor del bestått av väntan. När man var liten väntade man på att bli stor, när man gick i skolan väntande man på att ta sin studentexamen och få komma ut i livet. Så väntade man på att hitta den rätte osv osv. Nåja, man har väl inte bara suttit med armarna i kors, utan haft en hel del roligt under tiden.

Nu har man blivit äldre och livet är kanske inte lika spännande längre, men fortfarande väldigt roligt. Man lever mer i nuet, vilket för övrigt anses mer hälsosamt.
En trevlig sysselsättning är att baka. Denna vecka var det dags för litet godsaker till kaffet eftersom jag väntar gäster i morgon. Nu väntar jag på att kokostopparna skall bli klara...



Det var många år sedan jag hade bil. Det blir ofta promenader i stället. Men då jag skall in till stan åker jag alltid kommunalt. Tur nog bor jag nära den busshållplats, som är sista hållplatsen före bron och som alltså alla bussar passerar in till stan. Det brukar inte bli någon lång väntan.




Men med uttrycket I väntans tider tänker man väl främst på väntan på ett barns ankomst. Här är en bild från sommaren 2013, på min svärdotter (och mig och hunden), tagen av min son. De väntade då sitt första barn, som föddes en månad senare och som fick namnet Artur.



Vad jag väntar på nu? Jo, jag väntar på min nya kamera, som jag beställt i en butik inne i stan. Leverans är utlovat till mitten av november. Hoppas att den inte är för krånglig...

Bild från nätet

Veckans rubrik består av ett antal bloggare, som varje vecka skriver ett inlägg under ett gemensamt tema. Oktobers värdinna är Petta på Åland.  Övriga deltagare syns i högra spalten.

23 oktober 2016

Höstpromenad

Hunden och jag tog en promenad här hemma på ön en solig dag tidigt på hösten. Vi gick från Lidingö kyrka, förbi Kaptensstugan och bort mot Koltorps gärde och sedan tillbaka samma väg. Det var en underbar dag och solen var så bländande att det var svårt att få riktigt bra bilder.
Först passerade vi Lidingö kyrka. Den uppfördes 1623.


Lidingö kyrka

Vi passerade Kaptensstugan, som från början var ett torp under Hersby gård. Under sommarmånaderna åren 1870-1889 bodde en fartygskapten i stugan. Det ligger en brygga strax bredvid och under åren 1860 till 1905 lade ångbåtar från skärgården till här.



Kaptensstugan från tidigt 1800-tal. Numera ett populärt café.











Del av minneslunden vid Lidingö kyrkogård




Bohusgården. Privatbostad.



Minnessten uppförd på Koltorps gärde, Lidingöloppets startplats.







Fläder

9 oktober 2016

Boktips: En välbevarad hemlighet av Kate Morton





Jag tycker att det har blivit allt svårare att hitta romaner, som verkligen fängslar. Men i somras fick jag tag på en bok, som jag sträckläste.
Den heter En välbevarad hemlighet och är skriven av Kate Morton.

Kate Morton är född 1976 och uppväxt i Australien och bor i Brisbane med sin familj. Hon har studerat i England och det är där som hennes böcker utspelar sig.
En välbevarad hemlighet är hennes fjärde bok. Den utkom 2013 och vid det laget hade hennes böcker översatts i 40 länder och sålts i över sju miljoner exemplar värden över.
Boken handlar om en familj, som drabbades av en traumatisk händelse på 1960-talet. Historien pendlar sedan mellan olika tidsepoker. Dels 1930- och 40-tal, då modern i familjen var ung och kriget pågick. Dels 2000-talet, då dottern i familjen som vuxen försöker ta reda på vad som ledde fram till tragedin på 1960-talet. Det är mycket skickligt uppbyggt och blir inte alls rörigt eftersom varje kapitelrubrik klargör i vilken period man befinner sig.
Boken innehåller passionerad kärlek, stark vänskap och ond bråd död. Miljöerna är både landsbygd och storstad. Människorna i denna historia framställs som intressanta, mångsidiga och trovärdiga karaktärer.
Allt är skrivet med flyt och boken är oerhört spännande. Mums filibabba för anglofiler!

1 oktober 2016

Veckans rubrik: Ju fler kockar...

Lördagsbloggen har kommit tillbaka, men kallas numera Veckans rubrik. Denna vecka skall det handla om talesättet  "Ju fler kockar desto sämre soppa. "
Talesättet syftar på, att om man är alltför många om att utföra något, så brukar det inte bli bra. Man kan också säga att den ena handen vet inte vad den andra gör.
Mina egna erfarenheter av detta är att det kan blir riktigt bra ibland, men också mindre bra. Jag tänker genast på den matlagningskurs jag deltog i för några år sedan. Den leddes av en utbildad kock, som gav oss olika uppgifter. En grupp fick göra förrätten, en grupp varmrätten och en grupp efterrätten. Nästa gång växlade vi om. Det gick alldeles utmärkt! Det var nog mycket på grund av att alla ingredienser fanns på plats, att vi höll till i ett välutrustat kök och att vi lagade maten under en kocks överinseende. Varje gång avslutade vi med att sitta ner tillsammans och äta upp maten. Jag kan bara säga att det var den roligaste kurs jag någonsin deltagit i.







Här är en av förrätterna. Sallad med halloumi och kräftstjärtar.


Ytterligare en erfarenhet är, då jag tillsammans med några grannar, skulle fira en nyårsafton. Det visade sig att vi alla hade olika matvanor och olika önskemål om vad man skall äta en nyårsafton. Det blev en märklig blandning av vanlig bjudning och knytis.  Nej, det blev inte så bra, även om vi hade väldigt trevligt.
Veckans rubrik består av ett antal bloggare, som varje vecka skriver ett inlägg under ett gemensamt tema. Oktobers värdinna är Petta på Åland. Övriga deltagare syns i högra spalten.

19 september 2016

Att lyssna på böcker






Dagens Nyheter publicerade i somras några artiklar om ljudböcker. Man utgick då från den rent kommersiella aspekten. Någon statistik från biblioteken redovisas inte.
Nedladdningsbara ljudböcker har ökat kraftigt i omsättning, medan de fysiska ljudböckerna (cd-böcker) minskar.
Förklaringen antas vara att de nedladdningsbara ljudböckerna har blivit mer tillgängliga tack vare mobilen. I kampen om människors tid har ljudboken en klar fördel mot många andra kulturella uttryck: den är lätt att infoga i livspusslet och på det sättet har även yngre läsare blivit kunder.
Böcker att lyssna på har en lång historia. Det började på 1950-talet med talböcker, tillgängliga endast för synskadade, fram till dagens strömmande och även nedladdningsbara böcker, tillgängliga för alla.
Försäljningen har gått ganska trögt, kanske på grund av att det inte anses riktigt "fint" att läsa böcker på detta sätt. Men, tur nog, har många struntat i detta och precis som jag själv upptäckt att ljudböcker är ett utmärkt komplement till vanliga tryckta böcker. Det ena behöver inte utesluta det andra.
Framgången för ljudböcker har skapat eftertraktade arbetstillfällen för skådespelare med högläsningstalang. I en av artiklarna berättar en av skådespelarna hur hon går tillväga, när hon läser in en bok. "Det är inte Radioteater vi jobbar med här", säger hon. Det är inlevelse som gäller!

I den sista artikeln redovisar en av DN:s journalister sina erfarenheter av att lyssna på böcker. Hon skriver. "Vi är tre om texten. Författaren, inläsaren och jag". Ja, det är viktigt att det fungerar mellan dessa tre! Hon ger exempel på några utsökta ljudböcker, däribland några av mina egna favoriter: David Lagercrantzs "Syndafallet i Winslow" inläst av Reine Brynolfsson , Sarahs Waters "Hyresgästerna" inläst av Lo Kauppi och Goethes "Den unge Werthers lidande" inläst av Jonas Malmsjö. Den sistnämnda tror jag aldrig att jag skulle ha kommit mig för att läsa, om den inte funnits som ljudbok.

Själv började jag i liten skala någon gång på 1980-talet. Jag arbetade som bibliotekarie och tyckte att jag borde bekanta mig med någon av de kassettböcker, som vi brukade låna ut. Det blev en omläsning av Fogelströms "Mina drömmars stad" med Helge Skoog, som inläsare. Sedan var jag fast!
Det tog riktig fart, när jag blev äldre. Jag är ofta trött i ögonen på kvällen, så jag har en cd-spelare med en ljudbok bredvid mig på nattduksbordet och läser en stund innan jag skall sova.
Jag tycker, att om man vill pröva att lyssna på en ljudbok, så kan man börja med att gå till biblioteket och låna en.  Man behöver inte skaffa sig abonnemang hos något ljudboksförlag. Naturligtvis måste man ha en cd-spelare.
Man kan också testa att låna en ljudbok i Mp3-format. Den kan man föra över till mobiltelefonen via sin dator. Litet pilligt, men då har man den bekvämt i telefonen om man till exempel skall ut och resa.



Ljudbok i Mp3-format inlagd på mobiltelefonen


Det senaste är att Stockholms stadsbibliotek tillhandahåller strömmande ljudböcker. Man måste då installera ett speciellt program eller en ljudboksapp i mobiltelefonen, beroende på vilken typ av mobil man har. Man måste vara uppkopplad till nätet (wi-fi duger!) för att kunna lyssna. Här är en länk, som förklarar hur man gör. Om du inte bor i Stockholm får du höra med ditt lokala bibliotek vad de kan erbjuda.
Tänk på att det är med ljudböcker, som med vanliga böcker - det är inte alltid boken faller en i smaken. Då är det bara att pröva något annat. Sedan gäller det att inte vara stressad. Det tar mycket längre tid att lyssna på en bok än att läsa den i svartskrift.


Strömmande ljudbok lånad på biblioteket




10 september 2016

Reimersholme

Sommarens stadsvandring företogs en gråmulen dag i slutet av augusti.
Reimersholme  är en naturskön liten ö mitt i Stockholm. På 1700-talet bodde hattmakaren och rådmannen Anders Reimer här och det är efter honom, som ön fått sitt namn. Hans malmgård finns fortfarande kvar.
Ön har en historia inom alkoholtillverkningen. Lars Olsson Smith anlade här 1869 en spritförädlingsfabrik, där  man tillverkade "Absolut Renat". Ni kan se Smiths porträtt än i dag på flaskorna. Staten köpte så småningom fabriken. Efter fabrikens nedläggning, övertogs området av HSB, som byggde bostäder. Nere vid kajen ligger ett ekfat kvar som minnesmärke. Det var dock borttaget, då vi promenerade där. Jag tror att det är på renovering.
Uppriktigt sagt var det väl inga speciella sevärdheter på ön, men det var en väldigt trevlig promenad. Vi följde Bergsunds strand fram till Reimersholmsbron och gick sedan runt ön. Det var mycket folk ute denna söndag.


Hornstulls loppmarknad


Det nedläggningshotade Liljeholmsbadet i fonden



Reimersholmsbron


Lövholmens industriområde sett från Reimersholme



Ställning till ekfatet, som är bortforslat för renovering


Mur med öppning. Gröndal i fonden.



Långholmsviken med Essingeleden i fonden

Välskötta flerfamiljshus


Det var gott om sittplatser utmed kajerna. Statyn heter Galaxen och är gjord av Nils Nixon.

Anders Reimers malmgård


Vatten

Vatten, det viktigaste av allt! Glöm inte att dricka vatten är Viktväktarnas första bantningsråd ! Jag har större delen av mitt liv bott på...