Det är något alldeles speciellt med höstpromenader. Det beror på den klara luften, doften av jord och alla färgerna i naturen. Ja, ni känner igen det... Svampplockarna har haft en härlig tid.
Jag passerar en av Lidingös två runristningar. Skylten bredvid förtäljer följande: Denna runsten hittades på 1800-talet vid odling i området och flyttades hit 1943. Endast den nedre delen finns kvar. De flesta runstenar i Mälardalen är resta under 1000-talet. Runstenar var minnesmonument över döda släktingar, men också statusföremål. De stod vid gårdar, broar eller vägar, ofta målade i starka färger och signalerade att här fanns människor med makt, som kunde kosta på sig en runsten. På stenen kan man läsa : Kore och Ingjald och ... efter Björn, sin fader. Gud hjälpe... Vi kan läsa att bröderna Kore, Ingjald och något ytterligare syskon rest stenen över sin far Björn. De var, liksom de flesta runstensresare, kristna och bad om att Gud skulle ta hand om Björn efter döden. Den eller de, som rest stenen nämns alltid före den döde. Detta för att understyka att de efterlevande nu har rätten till den dödes ägor. Runstenar fungerade som ett slags testamente.
