29 oktober 2010

Mina porslinshundar D.1

Jag har alltid tyckt mycket om hundar. Som barn fick jag en boxervalp och senare i livet hade jag ytterligare en boxer. Jag började också tidigt att samla hundar i porslin. Här visar jag en bild av den som jag tycker är allra finast. Den är oerhört välgjord. Man till och med skönjer revbenen under hundens päls, även om det kanske inte syns på bilden.
Hutschenreuther var en porslinsfabrik som grundades i staden Selb i södra Tyskland i mitten på 1800-talet av en man som hette Lorenz Hutschenreuther. Främst tillverkades bordsservis, som var mycket populär. Många konstnärer knöts till fabriken för att utveckla former och dekor. Även bildhuggare knöts senare till fabriken, för att skapa djurfigurer. Mest typiska är de helvita figurerna med gulddekor. En del var också målade. År 2000 övertogs tillverkningen och firmanamnet av Rosenthal.


Boxerhanne i porslin tillverkad av Hutschenreuther ca 1958

Rosenthal är en välkänd konstindustri. Företaget grundades 1879 i staden Selb i Tyskland av Philipp Rosenthal. Han ritade själv de första stora serviserna. Företagets tillverkning täcker alla sidor av modern porslinsfabrikation från servis- och prydnadsgods till porslin för olika industriella ändamål samt jultallrikar

Porslinshund tillverkad av Rosenthal 1964


Porslinshund tillverkad av Rosenthal ca 1960

23 oktober 2010

Tyskland

Just nu sitter jag och tänker tillbaka på den resa jag gjorde förra året vid denna tid. Det var en resa jag länge tänkt göra, men som av någon anledning inte blev av, förrän jag blivit pensionär.
På 1960-talet var det ju vanligt att man åkte på språkresa till något europeiskt land. Ja, det förekommer väl än idag, men är kanske inte lika vanligt. Nu åker väl tonåringarna hellre till USA eller...?
Heidelberg
Första gången åkte jag 16 år gammal  med ett språkreseföretag till Wiesbaden. En kamrat till mig och jag inackoderades i varsin familj nära varandra. Vi hade väldigt trevligt. Det var ju oerhört spännande att komma utomlands för första gången i sitt liv.
Jag fortsatte att åka till Tyskland flera somrar och kom då att välja universitetsstaden Heidelberg.
Varje gång bodde jag hos en och samma familj. De hade ett jättestort hus alldeles vid floden Neckar och med en formidabel utsikt. Familjen bestod av en kvinna med fyra barn, tre söner och en dotter. Var mannen i huset befann sig förstod jag aldrig och jag var för blyg för att fråga. Att han inte var död framgick klart. Alla i familjen var mycket snälla.
I Heidelberg hade jag ännu roligare! Visst pluggades det en del, men framför allt var man ute och roade sig. Jag måste säga att mitt självförtroende stärktes av dessa resor. Litet tyska lärde man sig väl också.
Jag har aldrig kunnat glömma värdfamiljen och många gånger tänkt återvända till det vackra Heidelberg. Så  blev jag då pensionär och med tillgång till Internet. Där letade jag upp en tysk telefonkatalog och till min stora häpnad visade det sig att familjen bodde kvar, d v s det var en av sönerna som stod som abonnent. Jag kontaktade honom och frågade hur det stod till, om han kom ihåg mig och om jag fick komma och hälsa på. Jag fick svar att jag var välkommen! Det var helt overkligt att återigen träffa en person, som jag inte sett på 45 år! Wolfgang var sig precis lik. Hans fru var mycket vänlig. Jag fick bo hos dem några dagar och det var helt magiskt att återigen gå ut och ställa sig och titta på Neckarfloden och upp mot slottsruinen. Jag vandrade hela första dagen runt i stan. Mycket var sig likt.Till och med jazzkällaren Cave fanns kvar. De andra dagarna tog familjen med mig på några utflykter. Sista kvällen bjöd jag dem på middag på den berömda studentrestaurangen Schnookeloch.
Jag fick också svar på var Wolfgangs pappa hade befunnit sig under 1960-talet. Han hade helt enkelt lämnat fru och fyra barn och flyttat till Afrika med en annan kvinna.Så sorgligt!
Då jag sade tack och adjö, hälsade jag dem välkomna till Stockholm.


Wolfgang, jag själv och Waltraud


Interiör från restaurang Schnookeloch

16 oktober 2010

Boktips


Ni har säkert uppmärksammat att det i höst kommer ut en biografi över Gösta Ekman d y, skriven av Klas Gustafson. Innan ni läser den, kan ni gärna läsa boken Svenska ord & Co, saga & sanning, skriven av Staffan Schöier och Stefan Wermelin. Detta praktverk kom ut första gången 2005 (ny upplaga 2007). Boken handlar om Svenska ord som ju är en unik epok i svenskt nöjesliv. Det är sannerligen ingen rapsodisk redogörelse, utan en utförlig skildring där vi får följa Hasse och Tage ända från barndomen och uppväxten och hur deras samarbete uppstod och utvecklades. Många var det som sedan slöt upp och deltog i deras revyer och filmer, bland andra Gösta Ekman.
Låt er inte avskräckas av formatet. Den innehåller massor med bilder och även en CD-skiva. Rolig är den också!
Om ni vill återuppleva några av deras revyer och filmer finns det ett begränsat urval på DVD  att låna på Stockholms stadsbibliotek http://www.biblioteket.se/ Boken jag berättat om finns också att låna på folkbiblioteken.

Boktips: Kidnappningen av Anna Schulze

Nej, detta är inte en deckare utan en oerhört stark släktskildring! Anna Schulze har skrivit en berättelse om sin far Ragnar, som dra...